Ett hej, ett leende och en obekväm känsla

Funderar du mycket över dina handlingar? Vad de gör mot dina medmänniskor och vad de gör mot dig själv? Hur påverkar du andra med ditt sätt att handla? Och framförallt. Hur påverkar du dig själv och ditt hjärta?

Jag har tänkt lite på det här. Och visst är det så att här i världen finns det mängder med människor som med uppsåt vill skada sina medmänniskor. Såväl fysiskt som psykiskt. Uppsåtet handlar ofta om makt, man kanske vill ha pengar, eller tvinga någon kvar i en situation eller relation. I vissa fall kanske man hamnar i ett sinnestillstånd där man inte förstår vad ens handlande leder till, för sin omgivning och för sig själv. De här fallen är en egen historia, och den lämnas idag därhän.

Det jag framförallt har funderat över på sistone är vad jag har för uppsåt och motiv med mina handlingar. Min önskan är inte att på något sätt framställa mig själv som någon ängel. Men. Jag finner inga speciella tillfällen i mitt vuxna liv där jag har velat skada en annan person. Där jag har velat handla på ett speciellt sätt för att det då ska gå illa för någon. Varken fysiskt eller psykiskt. Likt de fall jag beskriver ovan.
Jag tror att de flesta kan skriva under på det här. Att man sällan handlar för att någon annan ska få det sämre.

Det jag däremot kan se hos mig själv är att man då och då handlar utifrån att jag själv ska få fördelar. I de sammanhangen kan det då vara svårt att se vad mina handlingar får för konsekvenser för mina medmänniskor.

Det kan handlar om små banala saker. Som vem som får sitta fram när man ska åka ett gäng med en bil. Är det den som är längst, störst eller äldst som har rätt till framsätet. Eller kanske är det du med ryggont som förtjänar att sitta i ditt ensamma majestät och bara götta in dig i sätesvärmen.
Eller så handlar det om större saker. Kanske använder du en kollegas misstag för att dölja ditt eget. Du skyller ifrån dig och står inte upp för dina handlingar.

När jag så gott det går tittar objektivt på mina handlingar så är det inte svårt att se när jag har handlat på min egen bekostnad och när jag har handlat på andras bekostnad. Sen finns det självklart tillfällen då man skapar en bättre tillvaro för sig själv utan att det påverkar andra negativt, eller det kanske rent av skapar motsatsen.

Det var ett tag sen nu, när Herr & Fru Vinter fortfarande regerade i de Småländska skogarna. Jag tog på mig mina kängor och tänkte ge mig ut på en liten promenad. Det fick bli runt Munksjön tänkte jag. Ganska snart, när jag hade kommit in på den igensnöade grusvägen så mötte jag en man i 30-årsåldern. Det var han och jag och det var kanske 30-40 meter i mellan oss. Snart skulle våra vägar korsas. Och fram till vårt möte hann jag fundera över hur det fungerar runt Munksjön. Hälsar man?
Vi var snart upp jämsides och jag tittade upp, mötte hans blick. Jag kunde inte låta bli, så jag sa glatt: ”Hej hej!”. I ögonkontakten, i ensamheten, på den igensnöade grusvägen så önskade jag bara ett ynka trevligt ”Hej hej” tillbaka. Men jag möttes endast av tystnad. Vi gick förbi varandra. Jag ska inte göra någon stor sak av det här mötet, han gjorde helt enkelt inget vidare intryck på mig.
Hans tystnad sådde ett frö i mig. Jag bestämde mig för att utföra ett lite experiment på mina medpromenanter, eller ska vi kalla dem motpromenanter kanske.
Först tänkte jag att jag skulle heja på de jag möter, men kom snart fram till att ett leende räcker gott.
Min uppgift var enkel, vid ögonkontakt med de jag möter under promenaden ska jag dela med mig av ett trevligt, enkelt leende.

Detta var en söndagseftermiddag och det var en hel del ute och gick. Jag har ingen aning om hur många leenden jag skickade iväg, men det var alldeles för många i förhållande till hur många jag fick tillbaks. Jag fann mitt lilla experiment spännande, så jag utökade upptagningsområdet till att även innefatta Rocksjöns promenadstråk. Och tur var väl det. För det var utmed Rocksjöns södra strand som jag belönades med det enda leendet på en dryg timmes promenad.
Ett leende? På säkert 50 möten. Heja Sverige!
En spännande upptäckt jag gjorde var att man vid möte gärna tittar ner i marken, eller bort, till ganska precis en meter återstår fram till passering. Då tittar man snabbt upp, rakt i ögonen på personen man möter, för att upptäcka att den personen ler mot en, då tittar man lika snabbt bort igen…

Mitt i allt börjar jag naturligtvis fundera över detta mitt handlande och vilka konsekvenser det får i mina medvandrare. Jag väljer att skänka ett leende till de jag möter med ett högst positivt uppsåt. Jag vill vara vänlig och uppskattande. Man skulle kunna få för sig att det är ett gott handlande. Men vad leder det till, personerna jag log mot såg tyvärr mer besvärade än belönade ut.
Har då alltså mitt snälla leende skapat en känsla av obehag och obekvämlighet hos dess mottagare?
Har en positiv intention skapat en negativ indignation?

Men fortfarande, jag kan inte släppa vad som avgör om vi hälsar eller inte?

Åker man upp till Dumme Mosse och går en promenad däruppe, då hälsar man minsann på de man möter.
Tar man en runda på elljusspåret intill bostadsområdet, ja då hälsar man nog helst inte. Går man ut i skogen och strövar, ja då slinker det nog ur både dig och mig ett ‘hej’ eller i alla fall ett leende och en nick.
Går du i samhällets Ica-butik så hälsar du endast på dina närmaste. Kanske inte ens gamla klasskamrater från grundskolan. Byter vi Ica-miljön mot semestermiljö nere på Kreta i sommar, jag då skulle ni troligtvis bete er som bästa vänner, krama om varandra och undrande fråga om vart han jobbar och hur många barn de nu har fått. Ni pratar gamla minnen och skrattar hjärtligt.

Frågan är varför ni behövde hamna på Kreta för att prata minnen och drömmar med varandra.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt konstigt med det här. Men jag fascineras gärna över fenomenet. Varför ytliga omständigheter ska påverka och bestämma över vem jag kan prata med och om vad.

Jag har inget svar på varför. Det enda jag vet är att vi Svenskar är särskilt bra på att inte prata med varandra i ”onödan.”

Har du någon tanke? Skriv gärna en kommentar…

3 comments

  1. Hej Simon!

    Detta var en intressant reflektion som jag måste testa när jag ger mig ut någon gång.
    En sak som jag däremot har gjort empiriska studier på är när man hälsar på någon som inte är beredd på det, t.ex. grannen vid posthämtning, så får man alltid tillbaka exakt samma hälsningsfras, fast två gånger. Tre exempel:
    Jag: -Hej!
    Den andre: -Hejhej!

    Den andre: -Hallå!
    Jag: Hallåhallå!

    Jag: -Goddag!
    Den andre: -Goddaggoddag!

    osv.osv.
    Som sagt, det verkar bara fungera när ”mottagaren” är oförberedd.

    Mina 5 cent :)

  2. Hej Ulrik!
    Spännande! Jag har faktiskt varit inne och filosoferat en del på detta ämne även jag. Men jag märker att jag spelar i en helt annan(lägre) division än dig.

    Jag har bara upptäckt att man ofta får samma hälsningsfras tillbaka. Både vid inledande av samtal och i avslutningsskedet…

    På pizzerior t ex brukar de vara otroligt duktiga på att dubblera mitt ”Hej då”, uteslutande Hej då, hej då tillbaka…

    Ska tänka mer på dina slutsatser och se om de funkar även i min vardag…

  3. Petter Danling

    Hej Simon!

    Intressanta reflektioner!

    en del menar ju på att vårt klimat gör oss mer inbundna och mindre öppet sociala…

    varför är man mer social på semestern på Kreta?
    En sak jag funderar på, som iofs nog är ganska självklar, och som jag märkt hos mig själv är att det är så mkt lättare att vara positiv, glad, utåtriktad, kreativ etc då man själv mår bra, är avslappnad och inte har så många problem att fundera över.

    man vet aldrig vad folk har i tankarna på en vanlig promenad runt munksjön, men man kan nog ana lite mer vilken inställning de har på semestern på Kreta…

    ngra enkla reflektioner bara…

    ser fram emot mer filosoferande!

Leave a comment